Idag är en bra dag att le

Idag känns allt lite avtrubbat, lite sådär långt borta. Som om hela jag är på paus. Välbehövligt för idag kan jag andas och faktiskt le. Känna att ”jag” finns här inne någonstans. Jag måste bara kämpa mig upp till ytan igen. 

En dag. 

En bit framåt men ändå stilla

Försöker se på de små glädjeämnena här i livet. Men helt ärligt så känner jag inte glädjen. 

Och jag fullkomligt hatar att inte få känna mig glad. Är så trött på mig själv & allt detta. Känner mig som en bottenlös brunn av mörker. 

Började på medicin för en och en halv vecka sen. Ska ta upp till fyra veckor innan det ska börja vända uppåt. Ångesten & allt är densamma plus biverkningar. Och så har vi den, viktuppgång. Det gör att jag mår ännu sämre. Imorgon ska äntligen läkaren ringa så då hoppas jag på en annan medicin. Behöver inte känna mer hat över min utsida än vad jag redan gör. Det räcker nu. Jag duger inte som det är nu och jag vägrar gå upp mer i vikt. Har jag redan varit med om en gång innan och jag totalvägrar att gå igenom det igen. Och om jag tyckte att jag hade ont om energi innan så är det inget mot nu. Fast nu får jag somnat på kvällarna iaf. 

Nej, hoppas på goda nyheter imorgon när läkaren ringer. Annars vet jag inte vad jag ska ta mig till.. 

Svåraste beslutet någonsin. 

Idag tog jag bort alla möjligheter till att kunna kontakta dig. Och få slippa se ditt namn överallt som bara gjorde mig mer ledsen. 

Det gjorde mer ont än jag kunde föreställa mig. 

2 år sedan

Just när man trodde att det gick framåt tog det slut. Och här sitter man igen. 
För två år sedan satt jag med ett skadat självförtroende och nedstampat hjärta och började sakta bygga upp en jag-vill-inte-ha-någon attityd. Så kom midsommar. Och in kom du i bilden. Fan. 
Så som jag föll för dig. Går inte ens att beskriva. 
Nu, sitter jag här igen med ett ännu mer förstört självförtroende och ett totalt sönderkrossat hjärta. Hela jag är knäckt. Och jag har egentligen bara mig själv att skylla. just nu hatar jag mig själv. Vill komma tillbaka till den känslan där jag såg ljuset och kände mig stark. 
En dag i taget. Jag ska resa mig igen. 

Skönheten & Odjuret

En av mina absolut bästa favoritfilmer när jag var liten var Disney’s Skönheten & Odjuret. 

Kan ni då förstå lyckan när de nu släppte en ”riktigt” version, som i princip var precis som den tecknade?

Förra veckan så var jag för att se den med mamma & pappa. Jag och mamma hade längtat i flera veckor 😁 

Helt underbar film, och som tårarna sprutade i slutet. Fast man vet hur det slutar så gick det inte att hindra. Sen när det blev bra så fortsatte jag att gråta… inte lätt att vara jag 😂❤️ 

Fantastisk film, helt magisk. GÅ OCH SE DEN! 😍

Ommålning & balkongfix

Äntligen så tittade solen fram & jag fick skruvat ihop balkongmöblerna. Var definitivt inte lätt att skruva ihop en hörnsoffa med endast två armar haha… men skam den som ger sig! Idag så invigde jag & Vixie den ordentligt, som vi njöt!


Barnens rum blev även målat & ombonat. Nu fattas bara att älsklingarna ska komma hem imorgon. Går sönder av saknad varje vecka… ❤️


Även alla fönsterkarmar & mina garderobsdörrar fick sig en omgång igår 🤣

Bara mitt rum kvar som ska ommålas en vacker dag. 🙂


Även min spegel är upphängd. Som jag trivs med min rätt så nymålade hall. Man kan inte hänga läpp med en sån färg på väggen. 😂


Precis hemkommen från gymmet, svettandes av både löpbandet och benstyrka. Otroligt skön känsla när jag får springa, känner mig lite gladare iallafall. 

Nu väntas ett bad innan jag kryper ner & håller kväll i sängen framför Gilmore Girls. ❤️

Motgångar

Tycker mest jag tappar mitt fokus hela tiden på de bra sakerna. För motgångarna är så mycket större och mörkare, att jag snart inte vet hur länge jag orkar. 

Jag har alltid varit den glada, den positiva. Jag känner inte henne längre. Hon som alltid pratade lite högre och lite mer, skrattade högre och oftare. Allt för att få tyst på rösterna i huvudet. Men jag ger snart upp. 31 år gammal & här står jag knappt upp. Jag ser Ville & Astrid, två lyckade moment i livet. Mina bästa händelser. För er så måste jag stå upp. Inte erkänna mig besegrad. Det är jävligt svårt just nu. Två ord trycker ner mig extra mycket & gör ångesten och paniken ännu större. 

För sent.