Tillfreds & Invigning

Äntligen hade vi den efterlängtade invigningen idag av Elgiganten i Landskrona. Den toppade alla förväntningar! Massa folk hela dagen och förbi stängning. Nästan 14 timmar på jobbet som bara flög förbi och det var så jävla roligt. Leendet gick från öra till öra hela dagen. 😁

💙💚💙

Annars så är jag väldigt nöjd med mitt liv nu. Känner en frihetskänsla jag aldrig känt innan. 

Jag kan prata medlem jag vill, träffa vem jag vill och det är INGEN som har något att säga om den saken. Ingen jag behöver förklara något för. Jag väljer själv vad JAG mår bra av. 

Annonser

Sista nu. 

”It’s crazy how we don’t even talkAnd I still think of you in every single place that I walk”

Conor Maynard – Faded. 
Väldigr mycket jobb nu för att allt ska vara totalt flawless tills på tisdag när vi öppnar. 

Oehöet spännande, lite så där pirr i magen. Det har varit väldigt mycket slit (läs; slutkörd) men har samtidigt varit roligt att få vara med om detta. Helt underbart team är vi som kickar igång Elgiganten i Landskrona. Vi hade inte kunnat vara bättre helt ärligt. ❤️

Detta kommer (Okej, det ÄR JU..) bli så jävla bäst!

Mitt hjärta gråter dock lite, har blivit många långa dagar & även kvällar borta från er. En vecka till som det inte kommer vara mycket tid med er. Sen ska vi äntligen få mer tid igen. Få ordentliga rutiner. Jag saknar er något fruktansvärt.

<\3

Att du verkligen sjönk så långt med allt du sa & skrek. Hoppas du är nöjd med dig själv & kan leva med att det var de sista orden du någonsin får yttra till mig. 

Idag är en bra dag att le

Idag känns allt lite avtrubbat, lite sådär långt borta. Som om hela jag är på paus. Välbehövligt för idag kan jag andas och faktiskt le. Känna att ”jag” finns här inne någonstans. Jag måste bara kämpa mig upp till ytan igen. 

En dag. 

En bit framåt men ändå stilla

Försöker se på de små glädjeämnena här i livet. Men helt ärligt så känner jag inte glädjen. 

Och jag fullkomligt hatar att inte få känna mig glad. Är så trött på mig själv & allt detta. Känner mig som en bottenlös brunn av mörker. 

Började på medicin för en och en halv vecka sen. Ska ta upp till fyra veckor innan det ska börja vända uppåt. Ångesten & allt är densamma plus biverkningar. Och så har vi den, viktuppgång. Det gör att jag mår ännu sämre. Imorgon ska äntligen läkaren ringa så då hoppas jag på en annan medicin. Behöver inte känna mer hat över min utsida än vad jag redan gör. Det räcker nu. Jag duger inte som det är nu och jag vägrar gå upp mer i vikt. Har jag redan varit med om en gång innan och jag totalvägrar att gå igenom det igen. Och om jag tyckte att jag hade ont om energi innan så är det inget mot nu. Fast nu får jag somnat på kvällarna iaf. 

Nej, hoppas på goda nyheter imorgon när läkaren ringer. Annars vet jag inte vad jag ska ta mig till.. 

Svåraste beslutet någonsin. 

Idag tog jag bort alla möjligheter till att kunna kontakta dig. Och få slippa se ditt namn överallt som bara gjorde mig mer ledsen. 

Det gjorde mer ont än jag kunde föreställa mig. 

2 år sedan

Just när man trodde att det gick framåt tog det slut. Och här sitter man igen. 
För två år sedan satt jag med ett skadat självförtroende och nedstampat hjärta och började sakta bygga upp en jag-vill-inte-ha-någon attityd. Så kom midsommar. Och in kom du i bilden. Fan. 
Så som jag föll för dig. Går inte ens att beskriva. 
Nu, sitter jag här igen med ett ännu mer förstört självförtroende och ett totalt sönderkrossat hjärta. Hela jag är knäckt. Och jag har egentligen bara mig själv att skylla. just nu hatar jag mig själv. Vill komma tillbaka till den känslan där jag såg ljuset och kände mig stark. 
En dag i taget. Jag ska resa mig igen.